I går när mamma och jag var hemma så hade jag ingen som helst lust att pyssla hemma det känns så onödigt på ett konstigt sätt det är mitt hem och mina saker men jag bor inte där.
Jag känner mig ungefär som en heminredare som bara åker till en lägenhet för att inreda den.
Och i går kände jag så starkt att kommer jag någonsin att klara av att bo här själv?
Jag vill ju göra det men det kommer att bli så himla jobbigt att dels börja vänja sig vid ensamheten och att klara mig själv och att få vardagen att fungera,Som jag känner nu så tror jag inte ens att jag skulle klara av att sova en natt själv där.Kanske blir det så om man har varit inlagd för länge?Jag vet inte eller oxå så är det så att jag helt enkelt inte klarar av att bo själv.
Vad är då alternativen?Jo gruppboende eller stödboende och det vill jag verkligen inte.
Men något som jag har börjat tänka på den sista tiden är att jag kanske skulle behöva hjälp i från tillexempel capio eller något liknande men tyvärr så finns det ju ingen ätstörningsvård i Östergötland förutom i Motala men då är man bara där tre dagar i veckan.
Själv är jag övertygad om att jag skulle ha fått en jätte bra vård i Varberg om dom bara hade väntat lite med att kontakta dom så jag var lite mer fysiskt stabil.
Capio på Löwenströmska var bra men i Varberg jobbar dom ju med utslussning vilket dom inte direkt gör i Stockholm.
Jag vet inte när dom har tänkt börja slussa ut mig och inte heller hur mycket stöd jag kommer att kunna få hemma.Men det jag vet är att jag är rädd,,,Rädd för ännu ett misslyckande.
Lizzieflickan!
Men är det försent med Varberg? Kan ni inte bara söka igen nu, om du vill det?
SvaraRaderaJag vet ju inte så mycket om dig, så det går ju inte att säga hur det kommer bli och vad du klarar. Det jag helt säkert vet från mitt liv är att det är urjobbigt att komma hem efter att ha varit inlagd en längre tid. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, hade panik, kände mig ensam, vilse. Men de gångerna jag ändå vågade och klarade att stanna kvar hemma och "bara" stå ut, så blev det bättre efter några dagar, mer och mer stabilt. Så för mig var det rätt mycket en vanesak. Sen har det gått bäst när jag fått åka fram och tillbaka under en längre tid, vara hemma några timmar, sen en natt, sen en helg, osv. Och veta att jag när som helst kan komma tillbaka, och så tror jag att jag hade telefonkontakt ibland också.
Vill mest säga att det inte är kört bara för att det känns jobbigt nu. Det ÄR svårt att ta det där steget, och det krävs mod och envishet de första dagarna. Men vad jag har läst så tycker jag att du har det.
/Minna
Dagvården i motala är numera 4 dagar i veckan, alla utom tisdag, lördag & söndag. Kanske värt att prova? Hör gärna av dig om det är något du undrar över!
SvaraRaderaLycka till!Ge inte upp.
SvaraRaderaOroa dig inte för något som inte har hänt. Du behöver den energin till något annat. Lägg den på något mycket bättre istället.
SvaraRaderaKram!