Förlåt mig älskling!

Det känns som om jag befinner mig i ett ständigt vakuum.Jag ser tillbaka på det liv som jag levt det liv som känns som en evighet.Har det någonsin varit anorlunda en vad det är nu? Det känns inte som så det känns som om nuet alltid har varit,Kanske var mitt öde redan bestämt långt innan jag fanns till? Kanske finns det en mening med allt som sker?eller är det kanske ödet! Jag känner mig inte närvarande i livet jag känner mig som en åskådare som ser på hur mitt eget liv fortgår i en sådan hastighet att jag själv inte hinner med.Jag kanske inte är snabb nog ,jag kanske springer för långsamt?Samtidigt så är jag väl medveten om att man bara har ett liv och att man ska göra det bästa man kanal det man har!Undrar om det jag gör räknas som det? Inte lever väl jag fullt ut?jag har väl inte slagit ut en utan är väl fortfarande som en outslagen rosenknopp!