Läkarsamtalet med eftertankar!

I dag hade jag läkarsamtal visserligen ett ganska kort samtal men det väckte endå mycket tankar och känslor.Vi pratade om när jag ska testa att åka hem själv och jag har endå väntat på den frågan så jag var lite förberedd.jag är grymt nervös för att  åka hem men vi kom fram till att vi ska vänta tills efter julhelgen.

Sen ska jag börja med att vara hemma korta stunder och ringa till avdelningen eller komma tillbaka om det inte fungerar och dom var noga med att jag inte skulle se det som ett misslyckande om det inte gick bra första andra eller tredje gången.

Men jag vill ju lyckas.

Men efter som att jag ska börja träna på att vara hemma innan?dom ansöker om stödteamet så kan jag bara hålla tummarna för att det ska gå bra.

Nu vågar jag ju inte ens stänga dörren tull rummet på avdelningen nattetid,,,

Och om det nu inte skulle fungera så är tydligen Capio ett alternativ (För störst risk är att jag faller tillbaka ner i anorexi/bulimi träsket igen)

Men då kommer ju genast dom där sjuka tankarana jaha ska dom sattsa ennu mera pengar och resurser på mig?Det tycker jag inte att jag förtjänar.

Och jag är ju inte anorektiskt smal längre så det syns ju inte på mig att jag fortfarande har problem med maten,,,Sådana tankar har jag helt sjukt jag vet och vad ska jag göra med Mysan om jag åker iväg till ett behandlingshem???

Men samtidigt så inser jag någon stans att jag inte är frsik i från Fröken Anorexia och Herr Bulimi tankar mm finns där varje dag.

Och jag har inget normalt förhållande till mat.

Jag kan inte äta allting även om jag har jort många framsteg så har jag endå den där lilla biten av uppförsbaken kvar,Den där sega biten som nästan tar musten ur en.

Ja lite av mina tankar fick ni veta  i allafall.

Lizzieflickan!