måndagen den 9:e januari 2012
2012!Skulle ju bli mitt år!
Men det nya året började inte särskilt bra.Men en så länge så finns det inget som talar emot att en positiv förändring kan ligga på lur.Bara för att starten går dåligt och man halkar efter så behöver ju inte det innebära att man inte hinner ifatt.2012 känns endå som bra siffror ett bra år för att vända allt det negativa till något positivt.Det kanske är dax att jag börjar att använda mig av mina erfarenheter och lär mig av mina misstag?!Jag känner att jag mer och mer uppskattar den hjälp och det stöd som jag får,Jag är nog mer samarbetsvillig och mer benägen att själv bjuda till lite mera en vad jag tidigare har gjort och ibland kan jag till och med själv se dom framsteg som jag har gjort under det gångna året. Och för mig innebär det en stor skillnad.Jag kanske inte är ett hopplöst fall trots allt?! Jag kanske oxå har samma möjligheter som många andra i liknande situationer som mig till att kunna få rätsida på mitt liv?! Tänk vad skönt det skulle vara att bara få vara Linda,,,Och inget annat!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Helt rätt inställning, om man inte uppskattar hjälpen/omgivningen/vännerna så försvinner alla tillslut...
SvaraRaderaSkönt att läsa om dig här. Att du lever. Tänker på dig. Hoppas hoppas att du ska få må bra. Tror din blogg betyder mycket. Tack att du delar. Ta hand om dig!
SvaraRaderaDu är ingen hopplöst fall. Det är verkligen ett framsteg att du börjar se de positiva steg du tar och att du verkligen vill få ändring på ditt liv. Jag tror verkligen det är bra att du längtar ut till "friheten", och då tänker jag i första hand ut från sjukhuset. Det är ett steg. Sedan finns det många steg kvar av själv tillfrisknandet, men ett steg i taget blir så småningom många...
SvaraRaderaKram!
Det där med hopplöst fall håller ingen utom du med om, jag läste att även sådana med ätstörningar som anses kroniska kan leva ett normalt liv till slut. Det är inte lätt att bli av med en ätstörning, många har alltid kvar vissa symptom. Men du har ju viljan, och kraften för att lyckas. Du har innan nämnt att det låter svårt att bara slussas ut i lägenheten och byta mellan sluten- och öppen-vård, om det finns dagvård tillgänglig så vore det ändå optimalt, du blir knappast bättre av konstant övervakning, det är ändå sällan som ätstörningar är livshotande.
SvaraRadera