Jag föddes en regning septeberdag 1984.
och vad jag har fått höra så skrek jag ganska rejält det det första jag jorde när jag såg dagen ljus.
Vad ingen visste då var att den där lilla tjejen på lite över två kilo skulle få se mer av livets mörka sidor en vad många andra barn behöver göra.
Åren gick och jag växte upp och blev tillslut ett trotsigt skolbarn som trotts mobbning mm ändå tyckte att skolan var rolig
men efter som jag hade svårt för vissa ämnen så fick jag börja i en specialskola.
som jag gick i ett år
innan det var dax för mig att lämna den trygga världen hemma hos mamma och flytta till mitt första behandlingshem.
Det var ett stort gult hus beläget i ett bostadsområde i utkanten av Linköping.
I det helvete sokm på ffick där bodde jag fram tills jag fylde 15 år och då blev inlagd på barnpsyk.
Dom här tre åren hade redan skadat mitt psyke så mycket att jag nu hade ett svårt självdestruktivt beteende att tampas emot.
Under dom två närmaste åren han jag med två behandlingashem till och ett antal inlägningar på barnpsyk.
Vid 17 års ålder blev jag i väg tvingad till rättpsyk i Vadstena,jag skulle bara vara där i tre veckor tills dom hittade ett nytt boende för mig men blev kvar där i hela tre år.
Den dagen jag hade fyllt 20 år öppnades dörrarna för mig och jag var åter igen fri.
Jag flyttade ut till en stödfamilj några mil utanför Linklping där jag bodde i ca ett års tid innan jag fick en lägenhet inne i stan.
Jag hade åter igen fallit tillbaka till mitt självdestruktiva leverne med mycket festande och inläggningar på psyk.
Rakbladen var mina bästa vänner och jag skar mig ofta.
Vid den här tiden började jag även att utväckla en ätstörning
men den var inte så stark då så att den tog över allting.
Jag flyttade till en ny lägenhet och det var nu som Fröken Anorexia fick greppet om mig fullt ut.
Mina adgar bestod mestadels av att sova och tränna vilkket resuterade i att kilona rasade av mig och det tog inte många månader innan jag var helt fast i Fröken Anorexias Klor.
Jag började på en dagavdelning som jag gick på i ett års tid och det fungerade bra och jag kom en bra bit på väg men sen beslutade sig psykiatrin för att lägga ner dagevdelningen och då stod jag åter igen där ute helt själv.
jag flyttade hem till mamma och det fungerade bra ett tag men sen föll jag åter igen tillbaka till att svälta mig.
Jag kan inte räkna alla dom gånger som mamma och jag suttit på antingen psykakuten i hopp om hjälp eller på somatiska akuten men det blev bara kalla handen hela tiden.
Det här slet något oerhört på mammas och min relation samtidigt som jag bara blev allt sämmre och sämmre.
Tillslut hade det gått så långt att min stödfamilj hotade med at ringa efter polis om jage inte följde med frivilligt upp till pyk.
När vi väll kom till psykakuten blev jag inlagd direkt då mina provsavar var usla och min pulls farligt låg.
Då började min kamp för att komma tillbaka till ett normalt liv.
Men innan jag skuelle komma så långt så hade jag en lång väg att vandra.
Jag minns inget ifrån dom två första dygnen på psyk.
jag sond matades och hade dropp under en lång lång tid för att min kropp var i så dåligy somatiskt skick att den inte skulle klara av vanlig mat.
månaderna gick och allt efter även tiden gick blev jag piggare och piggare.
Sonden drogs efter tre månader och jag hade kommit igång att äta.
Jag fick et plats på capio anorexicenter i stockholm men där blev jag bara kvar i ca 6 veckor då jag hade behov av mera smtalterapi en vad dom kunde erbjuda så jag blev utskriven och flyttade åter igen hem til mamma igen.
Nu hade komunen årdnat med ett stödteam här i stan som jag skulle trädda tre gånger om dagen och äta frukost,Luch och middag med.
I början fungerade det lite si sådär men när vi väl hade lärt känna varandra så fungerade det ganska bra.
Jag flyttade hem till mig igen och åt mina måltider med stödteamet.
Men vad ingen visste var att jag gick och kräktes upp allting direkt efteråt.
och så fortsatte det.jag började åter igen att tapa i vikt och en dag var jag så trött på mitt sätt att leva så jag beslutade mig fö att göra slut på allting.
jag gick ner till en bro vid järnvägen där jag försökte att ta mitt liv men polis och ambulans kom och jag ble åter igen inlagd på psyk.
Två veckor senare skulle vi ha en stor vårdplanering.Och vid det här laget var jag så trött på allting att jag hade planerat för mitt ssjävmord om vi inte kom fram till någon bra planering på mötet.
Men det jorde vi det bestämdes att jag skulle läggas in på avdelningen igen och att jag skulle äta så mycket som jag kunde resten skulle dom ge mig via sonden så att jag nådde det bmi som krävdes för att jag skulle få påbörja dbt behandling.
Så samma dag sattes sonden dit och men långa långa kamp mot ett friskt liv i frihet började.
Det var i maj 2011 och nu sitter jag fortfarande kvar här på psyk och det börjar närma sig slutet av Oktober.
Jag har nått det bmi som vi kämmpade för men fick trots det inte påbörja någon dbt-behandling,Hur min närmaste framtid kommer att se ut nu är oviss,Efter som jag har 100% övervak och under dom härmånaderna som jag har varit inlagd har jort diverse självmordförsök och andra saker.
Nu försöker jag att ta en dag i taget och inte blicka för långt fram.
Jag har fortfarande viljan kvar till att leva ett liv utanför psyks väggar.
Och jag kommer att fortsätta att kämmpa.
Linda!
